Klara Brander

Jag har aldrig haft en relation till religion eller till kyrkor överhuvudtaget.
Jag har väl varken haft någon positiv eller negativ upplevelse
i en kyrka, har vart ganska likgiltig.

Efter min farfars begravning för några veckor sen så har detta förändrats,
jag trodde inte det men jag insåg det imorse när jag satt i en bänk
i Högalidskyrkan på julavslutningen med skolan jag jobbat på och vikarierar på
när det finns tid och behov.

Jag fick flera flashbacks och stundtals så fick jag en hemsk klump i magen.
Barnen sjöng en sång med en textrad som sa något om att
de som inte är här på jorden tänder vi ett bloss för, eller något liknande.

Då var det inte långt ifrån att det skulle finnas tårar på min kind.

Man tröttnar inte på dessa barn när man inte är där så ofta,

så det är ju lite sorgligt att gå på jullov när man vet att man inte

ens har möjlighet att träffa dem. Undebara barn!!

---

Back to reality och lärarhögskolan.
Min pappa ifrågasätter det vi lär oss var och varannan dag.
Han är utbildad förskolelärare men jobbar numer som medlare
på lärarförbunden. Att han ifrågasätter detta känns ganska hårt för min del,
jag är ju inte jättemotiverad till pedagogik-kursen (ungefär som till didaktik-kursen),
och det han säger medför att jag känner mig ännu mindre motiverad.

Just nu sitter jag och ska analysera skolors hemsidor med hjälp av en
underbart spännande bok som heter Vägar genom texten - Handbok i brukstextanalys.
Jag skulle vilja bränna upp den boken, faktiskt!
Vad har jag för nytta av detta som idrottslärare?
Inget, nothing, nada ..

Fick ett mail idag av min förra kurslärare.
Kursen i didaktik som jag skickade rakt till helvetet,
och inlämningstentorna som jag fördömde samtidigt som
jag skrev dem. Inte nog med att jag tyckte att didaktik var
fruktansvärt tråkigt, men jag satte mig samma dag som dessa
två inlämningarna skulle in och började skriva på dem!

Jag sa att jag skulle såga lärarhögskolan om jag fick godkänt
på denna kurs då jag tyckte att mina arbeten var totalt värdelösa.

Vad fick jag på kursen?
Godkänt ..

Antingen så är jag fantastiskt bra, eller så är lärarhögskolan kass ...

Vi kan väl tro på det första!

Jag är chockad,
idag är det blå himmel och solen skiner.
Blir man inte väldigt sugen på att dra på sig
bikinin och lägga sig och sola på stranden?!

Sista veckan innan ett tre veckors långt jullov,
vilket ska bli fantastiskt skönt!

Men den kommande veckan kommer att bli galen!
Jag ska trippla med skola, jobb och träningar.
Blir det en lugn helg sen?
Nejdå, det är avslutningsfest med laget,
och Anna kommer hem från Jönköping.

Dessutom är det minijulafton med Kalle, Tove & Lovisa
på torsdag. Men det är ju så här jag vill ha det.

---

Vi har under en veckas tid haft besök från England,
en 33-årig kvinna som sovit i min soffa i mitt rum.
Det här är inte vem som helst, det här är en tjej
som jag brukar kalla för min låtsatssyster/fostersyster
när jag ska försöka förklara vem hon är.
Hon bodde alltså hos mina föräldrar när hon var liten,
men då var inte jag född.

Hon är fantastisk!
Hon är otroligt rolig, hon får mig alltid att skratta.

Vi har under denna vecka haft återkommande saker i våran vardag;
- Nej-huvud. Det innebär att när man tycker att den andra gjort något knäppt
(vilket händer väldigt ofta) så sätter man handen i den andres panna och säger "neej-huvud"!
- "Jag ska kissa i din säng". Denna kommentar slängde hon ur sig för att hon tyckte att jag var dum,
och den återkom ganska ofta under veckan.
- "Data-klubben". Fyra personer; Jag, pappa, Iona och min kusin Ann sitter i vardagsrummet tillsammans,
knäpptysta med en laptop i knät. Socialisering!!

Det  vankades jobb idag, på skolan där jag var anställd förut.
Samtidigt som dagen innehöll lucia, bus, massa kramar,
regn, vattenfall från pressenningen (stavning?), och flera skratt.

Blir lite jobb nästa vecka också, alltid roligast att
jobba innan jul, alla blir så snälla och trevliga då. :)

Men nu är det fredagseftermiddag, pappa och Iona är iväg
och köper mat och jag sitter helt utmattad i soffan.

I en av de bloggar jag besöker dagligen hittade jag en
fin bild på universums finaste tjej.

Fick en kommentar igårkväll, som ställde mig en aning;

"Du verkar lite blek, du känner inte att du har för mycket att göra?"

Klart att jag har för mycket att göra,
jag har inte tid att fokusera till 100% på något,
vilket självklart kan göra att jag känns lite blek.

Det kanske inte är så konstigt trots allt,
med tanke på hur mitt liv har sett ut de senaste två månaderna.
Det har inneburit många känslomässiga stunder,
människor har försvunnit och människor har kommit in i mitt liv.
Nya som gamla. Och en reaktion på detta är väl inte helt chockerande.

Hursomhelst, det blir en dag ledigt idag.
Inte en tanke på något som har med skolan eller basket att göra.
Jag har hittills bara ätit frukost och läst tidningen,
ska nog sätta mig på ett café och låta tiden gå - utan att behöva känna
att det är något jag måste komma i tid till. Skönt!

Jag åker ju väldigt mycket tunnelbana till och från
skola, träningar, vänner osv ..
Inte nog med att det ibland finns en del skumma
människor på dessa tåg, det finns även en del reklam.

Så igår när jag satt och hade tittat på alla människor
runtomkring 15 gånger och ville vila mina ögon på något
annat så tittade jag upp till höger; www.safepoint.nu

Hur vettigt är inte det här? Om det funkar dvs.

Handlar om att man kan skicka ett sms till dessa när
man är på väg hem eller ska någonstans och inte känner
sig tillräckligt trygg. Då positioneras mobilen,
när man är på plats (efter en viss tid) får man ett sms
som undrar om allt är okej och då svarar man att man är framme.
Svarar man inte så skickas ett sms till ens kontakter om att man inte
har svarat och senare till safepoints callcenter som försöker nå en,
om man ändå inte får tag på en så skickas det vidare till Polisen!

---

Hemsk kväll igår. Hemsk förlust. Hemsk natt.

Idag var det matchpremiär för mina och Ebbas grabbar!
Och vilka underbart fantastiska killar vi har!
Jag är så otroligt stolt över dagens prestation,
jag stod mest på sidan under de två matcherna som spelades och kunde
bara le och applådera. Men .. vi förlorade båda! Men det är okej! =)





Fick en fråga som vi bör vänja oss vid nu;

" - Coachar ni Polisen? Är det han som är programledare för Sanningens Ögonblick?"
" - Mmm... "

Sen blev jag påhoppad av en äldre man som ville prata en massa och hade otroligt många åsikter.
Jag blev mest irriterad och förstod inte alls vad han ville mig, och tyckte att han kunde låta mig vara.
Han skulle även prata med våra killar samt deras föräldrar om det mesta.
Efter ett par timmar insåg jag vem det var, Erik Bremer, han som grundat den turneringen
som vi var med i. Då kände jag mig lite dum och var tvungen att vara den där snälla, trevliga och
fantastiskt sociala Klara som jag kan vara. =)

Sen jag kom hem från Kalmar i måndags så har jag dubblat med både
skola och jobb, så idag när jag slutade vid fem så tog utmattningen över.
Jag har ju även tränat, vilket gjort att kroppen har vart ganska trasig.

I helgen är det mycket basket,
Ebbas & mitt knattelag ska vara med på sin första turnering imorgon.
Och på söndag har jag match.
Detta gör ju att helgen bör bli ganska lugn,
och ge mycket sömn.

Det är för övrigt fantastiskt att få komma tillbaka till jobbet någon gång
i månaden, att vara så uppskattad bland både barn och föräldrar är
helt underbart. Har fått tusentals kramar under dessa 4 dagar.

När jag får träffa alla barn och föräldrar kommer jag ihåg varför jag
valt att plugga till lärare.

Nyss hemkommen från Kalmar.
En fantastiskt känslomässig dag med en vacker begravning
och ett fint farväl av farfar.

Det var trevligt att träffa kusiner, farbröder, annan släkt och vänner till farfar.

Imorgon ska jag iväg på en rolig grej med två män,
Peder och Ulf från mitt gamla jobb.
Ska bli väldigt spännande!

Nej, jag vill inte dö.

Men om ett par dagar ska jag ner till Kalmar
för att gå på min älskade farfars begravning.

Jag och min pappa satt för en vecka sen och pratade
om vilka sånger som skulle spelas på begravningen.
Det är svårt med sånger som ska passa in i en kyrka,
jag har svårt för att vara i kyrkor överhuvudtaget då jag
känner mig ganska obekväm där.

På min begravning så vill jag ha den här låten;




Vet inte riktigt vilka låtar som bestämdes, men jag vet att min pappa iaf ville
att denna låt skulle spelas på farfars begravning. Den är han värd;

De flesta människor uppskattar ju komplimanger.
Idag sa en tjej i min klass, som inte pratar så bra svenska;

"You look very beautiful."

Helt från ingenstans.
Det gjorde mig glad i min misär!

Av någon anledning så blir jag nog tom gladare om det
är en tjej som ger mig en komplimang än en kille.
Såvida det inte är rätt kille dvs.
Men tjejer är kassa på att ge varandra komplimanger,
så därför är det så mycket mer ovanligt att det händer.
Men det gjorde min dag iallafall.