dagarna går ihop
Jag har aldrig haft en relation till religion eller till kyrkor överhuvudtaget.
Jag har väl varken haft någon positiv eller negativ upplevelse
i en kyrka, har vart ganska likgiltig.
Efter min farfars begravning för några veckor sen så har detta förändrats,
jag trodde inte det men jag insåg det imorse när jag satt i en bänk
i Högalidskyrkan på julavslutningen med skolan jag jobbat på och vikarierar på
när det finns tid och behov.
Jag fick flera flashbacks och stundtals så fick jag en hemsk klump i magen.
Barnen sjöng en sång med en textrad som sa något om att
de som inte är här på jorden tänder vi ett bloss för, eller något liknande.
Då var det inte långt ifrån att det skulle finnas tårar på min kind.
Man tröttnar inte på dessa barn när man inte är där så ofta,
så det är ju lite sorgligt att gå på jullov när man vet att man inte
ens har möjlighet att träffa dem. Undebara barn!!
Back to reality och lärarhögskolan.
Min pappa ifrågasätter det vi lär oss var och varannan dag.
Han är utbildad förskolelärare men jobbar numer som medlare
på lärarförbunden. Att han ifrågasätter detta känns ganska hårt för min del,
jag är ju inte jättemotiverad till pedagogik-kursen (ungefär som till didaktik-kursen),
och det han säger medför att jag känner mig ännu mindre motiverad.
Just nu sitter jag och ska analysera skolors hemsidor med hjälp av en
underbart spännande bok som heter Vägar genom texten - Handbok i brukstextanalys.
Jag skulle vilja bränna upp den boken, faktiskt!
Vad har jag för nytta av detta som idrottslärare?
Inget, nothing, nada ..
