Klara Brander

Jag har massa funderingar kring barn och ungdomar just nu,
mycket för att jag är ute och jobbar en del i nya skolor/verksamheter
som vikarie för tillfället, och idag blev jag så otroligt frustrerad.

Det är alltid väldigt enkelt att skylla på föräldrarna när man
stöter på ett barn som kan ses som lite mer stökig.
Man kanske tycker att de inte sätter tillräckligt tydliga gränser,
att de låter sitt barn bestämma osv.

Tyvärr är det den enkla vägen.
Idag fick jag se skolans ansvar i det hela.

En oplanerad svenskalektion med en stökig årskurs fyra.
Det var spring, prat och ingen lyssnade på någon.
De fick ett löfte om att de skulle få gå ut på rast tidigare om de sköter sig.
De lyckades inte.

Deras ordinarie lärare som de har i andra ämnen kom in och sa ,framför
alla barn, till mig "det kanske är bra om de får gå ut nu..".
Jag blev stum - visste inte vad jag skulle säga.
Min auktoritet försvann med vinden som de lämnade när
de sprang ut ur klassrummet.

Jag skulle kunna leva med tanken på att de betedde sig så mot mig,
det hemska är att de betedde sig precis likadant mot alla andra lärare.
Jag tror att det beror på hur man möter dessa barn,
man måsta ha lite civilkurage och visa att det är läraren som är vuxen.
Det ger så otroligt mycket i längden!
Man måste ta sitt ansvar som man har i arbetet som lärare.
Det är dock väldigt många lärare som inte gör detta.