Klara Brander

I hela min skolgång har jag fullständigt hatat att prata inför klassen.
Jag har skakat fram föreläsningar, jag räckte aldrig upp handen
och jag undvek att svara på frågor genom ett  "vet inte" ..

Min engelskalärare i högstadiet tvingade sina elever att prata,
hon spred en känsla av obehag i hela kroppen.

Men nu har det totalvänt,
och jag vet precis vad det beror på.
Dels beror det på att jag får prata om saker som jag
tycker är otroligt intressant - Idrott & hälsa, dels beror det
på att under de tre år som jag har arbetat så växer man som människa.
Jag har vart tvungen att ta mer eller mindre roliga diskussioner med föräldrar,
chefer och kollegor.

Idag hade vi seminarium om ett projekt som kallas för Handslaget.
Jag har själv jobbat med Handslaget, och det går ut på att föreningar (och skolor) kan
söka pengar för att försöka få fler barn och ungdomar att utöva fysisk aktivitet,
i ett hälsofrämjande perspektiv.
Däremot gick diskussionen om hur man ska göra skolidrotten åtråvärd för alla.
Och som blivande idrottslärare är det jättekul att diskutera,
jag anser att idrotten i skolan är allt för fokuserad på sport, och framförallt
inomhusidrotter. Detta gör ju så att de elever som inte är fanatiska till dessa
inomhusidrotter kan tycka att det är tråkigt, de faller bort.
Sen är målstyrningen för idrott i skolan kass,
idrottslärare slänger in krav på saker som man ska klara av
för att få ett visst betyg. När det egentligen borde handla om deltagandet och den
individuella utvecklingen.