Klara Brander

Igår var den stora dagen för mig!

Sitter och lyssnar på älskade Winnerbäck (för dig), dricker mitt te, solstrålarna visar sitt rätta jag
 och hör fåglarna kvittra utanför fönstret.
Ska straxt knata iväg till jobbet och busa med barnen.
Skön morgon!

Människor sa att det skulle vara en "skön smärta", att det skulle bränna och
att det bara skulle göra ont de första minuterna.
Vilken smärta?
När jag satt där i tatueringsstolen och kände nålarna krypa
in under skinnet så snurrade den meningen runt i huvudet.
När ska det börja göra ont?

Jag kan inte sticka under stolen med att det kändes,
för det gjorde det, men smärta? Tveksamt.

Däremot var det ganska tröttsamt och jobbigt för ryggen att sitta
i samma ställning i två timmar.
Så om jag ska erkänna så var den sista kvarten lite smärtsam,
eller nej, det gjorde lite ont.
En öm hud och en trött Klara samtidigt som tatueraren Lena
skulle fylla i och skugga. Det sved till lite då och då ..

Nu är det enda jag behöver en personlig assistent.
Någon intresserad?
Det var nämligen en smärre utmaning att smörja in tatueringen,
som fått sin placering mellan skulderbladen,
själv.
Jag har inte så långa armar ...

Jag får hoppas att Zemira i köket (på jobbet) ställer upp. =)