Klara Brander

Måndagmorgon och ringklockan ringer klockan 06.20,
                              för första gången på 9 dagar och Klara
                               måste upp för att go back to work. PANIK!!!

Nej, men helt ärligt så känns det ganska okej att vara tillbaka.
Märks att pojkarna i förskoleklassen har
saknat mig. Det första några av dom gör är att springa fram till
mig och (nej! ingen kram) slår mig i magen och säger;
(med en knasig datorröst) -" meen Klaaaaraaa, vad gör du häääär?!", varpå
de hoppar på mig så att jag nästan ramlar. Sött!!

Så i två dagar i sträck, förutom då jag lyckas smita undan med mitt resursbarn för att träna,
så har jag jagats, jagat, brottats, kittlat och blivit kittlad och haft
tokiga konversationer om dom mest suspekta sakerna för en 21-årig tjej.
Nej, jag leker inte med beyblade, spelar inte Wii allt för ofta (tyvärr),
är värdelös på Star Wars och har faktiskt inget DS nintendo.
Och när dessa konversationer innehåller orden "splash", "booom" och "kadiish"
när vi pratar om ett tv-spel med den svarta spiderman så
gör det ju knappast lättare att hänga med.
Men dom är guld värda, kidsen!!



Kaffe är för övrigt räddningen på detta jobb, skulle aldrig orka annars.







Imorgon blir det studsande på det bruna golvet i den gröna hallen i det
stora huset med de heta männen ... Polishuset ... mmmm ... :)
Ska bli tokskönt att få springa lite (efter en boll, inte barn), det var
ju trots allt två veckor sen.