Klara Brander

Ätstörning är något som berör mig, och även många andra.
Läste blondinbellas inlägg om anorexia nervosa efter att hon hade vart på seminarium i riksdagen.
En tjej hade föreläst om hennes, HENNES, anorexia nervos.

Fel nummer ett; Varför föreläser en tjej som har/haft anorexia nervosa på ett seminarium i riksdagen?
Denna tjej hade enligt blondinbella sagt att; "Har man anorexia så är inte det, som många tror, strävan efter att se ut som en supermodell utan anorexi är ett självhat." För henne var det inte så, men för vissa andra då?

Det människor måste förstå är att problemet inte ligger i hur man hamnar i sjukdomen, för det finns ett flertal orsaker. Då problemet redan är så stort så måste man hitta lösningen på det, och inte orsaken. Sätt en läkare med detta som specialområde på seminariet istället. Vilka resurser behövs för att gör problemet mindre?

Denna bloggdrottning skrev även att;

"Idag får endast 3000 av 20 000 behövande hjälp.
Det är konstigt att man när en tjej mår dåligt och slutar äta eller gör något annat destruktivt
är det svårt att få hjälp - speciellt om man inte bor i Stockholm. Men är man kille och mår dåligt men visar det fysiskt med att slåss istället för psykiska problem, då får man hjälp direkt med sina aggressioner och dylikt. Vilket är fel! Varför är det så olikt? "

Fel nummer två; jämför inte en sjukdom som alla i samhället kan få mellan tjejer och killar.
På wikipedia.org skriver dom att det oftast drabbar tonårsflickor, men 1 av 10 drabbade är av manligt kön.

Jag reagera starkt på uttalanden om psykiska sjukdomar, och framförallt anorexia nervosa, då jag vet att orsakerna kan vara otroligt personliga.
Det är en sjukdom, en psykisk sjukdom, den kan drabba alla!

När jag var 14-15 och var 177 cm lång vägde jag ungefär 47 kg.
Jag föraktade mat och tyckte att det var otroligt äckligt.
Men min passion till basketen tog över mitt förakt till mat.
Jag insåg att jag inte skulle orka spela och träna så mycket som jag gjorde om jag inte åt ordentligt,
så jag tog mig igenom det och gick upp till en "normalvikt".
Det var inte många som insåg då att jag hade problem med maten, desto fler vet det nu dock.